av Tony » 2011-01-12 04:26
Det roligaste jag haft i körupplevelseväg i en personbil är med min första 142. Jag misshandlade den enormt, pressade med våld i lägre växlar för att motorbromsa utan att dubbeltrampa, "burnade" så gott det gick. Hoppade säkert meterhögt med den ett 20-tal ggr. Ingenting gick sönder, den stod pall för vad som helst. Studsade på underredet på en dikeskant vid ett misslyckat bredställsförsök i en trevägskorsning. Kanske en aning framtung, men annars en guldbil.
Nu har jag varken ägt eller kört någon tidigare modell, förutom en duett, men ordet tråkig hör bara inte hit.
Det var det förbannade vägsaltet som slutligen tog den. Men jag hade den i 2 år. Det gick dock säkert 10 förgasarmembran av någon outredd anledning. Jag skrotade den inte, utan sålde den vidare till en mindre nogräknad person avseende besiktningsduglighet.
Jag kan misstaga mig, men jag inbillar mig att tidigare volvobilar har vekare framvagn i förhållande till bilstorlek. Sedan att de tidigare modellerna kanske är vackrare är ju en annan sak men jag tycker 140 är stilren, tidlös och behaglig att betrakta.
Min nuvarande vardagsbil har 100hk mer än den jag beskrivit samt har en väl fungerande diffbroms. Den accelererar fint upp till 200 och toppar styft 230 samt ligger som ett strykjärn på vägen men den skulle knappast palla den behandling min volvo gjort. McPherson är väl den största boven. Och så är det en ful tvålkoppsbil.
142GL -73, 142GL -74, Opel Omega 3000 -88